Kroppspositiv

Jag är kroppspositivist. Så klart. Jag tycker inte det är rimligt att vara feminist utan att vara kroppspositivist också. För mig hänger de sakerna ihop lika självklart som, jag vet inte? Ketchup till pommes? Typ.

En sak jag tycker att en ofta stöter på är sk “peppande budskap” som “män gillar tjejer med kurvor”, “det ska finnas lite och ta i, det gillar killar”, “real men lika curves, only dogs go for bones”.
Vi är alltså “tillåtna” att inte vara normativt smala baserat på att det finns män som gillar vårat utseende, de godkänner oss.
Återigen värderas vi utifrån den manliga blicken, den patriarkala synen. Mitt värde ligger i hur attraktiv män finner mig.

Personligen ger jag blanka fan i om män tycker att jag är snygg eller inte. Som när okända män kommenterar mitt utseende, irl eller på Instagram till exempel. Varför tror de att jag vill veta vad de tycker? Varför tror de att jag behöver deras bekräftelse? Snacka om att ha höga tankar om sig själv. “Hmm. Den här för mig okända kvinnan går nog och undrar vad just jag tycker om hennes kropp, bäst att jag berättar det för henne!” Nej. Låt bli. Och är en inte normsmal så ska en inte bara vara glad åt komplimangen, en ska vara jävligt tacksam att någon tar sig tid och energi att utvärdera ens yttre.

Ett exempel på typisk “pepp” ang att män gillar “tjejer med kurvor” är Meghan Trainors “All About That Base” (älskar låten men i detta avseende är den faktiskt problematisk).

Yeah, it’s pretty clear, I ain’t no size two
But I can shake it, shake it, like I’m supposed to do
‘Cause I got that boom boom that all the boys chase
And all the right junk in all the right places

Yeah, my mama she told me “don’t worry about your size”
She says, “Boys like a little more booty to hold at night”

Som sagt. “…that all the boys chase”, för det är alltid målet. Att vara åtrådd av män.
Och “all the right junk in all the right places”. Om en inte är normativt smal så ska en åtminstone ha fett på snygga ställen, det är ju väldigt viktigt. Herregud, annat är ju otänkbart.

The Millionaire Matchmaker

Idag är jag sjuk. Så jag är hemma och kollar på TV. Just nu är det The Millionaire Matchmaker som går. Det ska titta på en video från en kvinna som vill ha deras hjälp och innan de tittar på den så är det en av dem som ska beskriva henne och det hann börja med att säga är att “hon är knubbig”. Sedan säger den här kvinnan då att hennes drömkille skulle se ut som Mathew Mchonagy. Och vet ni vad de andras reaktion är då? På riktigt alltså? Helt seriöst så säger de att “Hur tror hon att hon skulle kunna förtjäna någon som honom? Hon tar ju inte hand om sig själv och sitt utseende, hon är ju fet!”
UTSÄKTA? Hur kan man säga så? Så jävla vidrigt. Usch.
Och vet ni vad de säger mer? Till en manlig klient så säger de att “det som alla kvinnor vill ha är äktenskap. Och de som inte vill det är ingenting du vill ha.”
Vad är det här för ett skevt jävla program? Och vad är det för skeva jävla människor?
Det de säger är alltså t ex att; är du inte normativt smal så kan du inte dejta någon som är normativt snygg.
Och vad är för fel med att inte vilja gifta sig? Man skulle aldrig säga till en man att om du inte vill gifta dig så är du ingenting att ha. Eller hur? Man skulle snarare ba “män är män om de inte vill gifta sig så vill de inte. Man kan inte tvinga honom!” Och så skulle man verka jättekontrollerande om man försökte säga något annat.

Men det blir värre. Nu så säger den här kvinnan att hon ska hitta en lämplig kille till hon som vill ha hjälp. “Och det kommer inte bli en tia som hon vill ha utan någon mer i hennes egen nivå. Så en femma.”
Och när de sedan bjuder in killar för interjuver så varnar de de här killarna för att “hon är ganska knubbig och stor”. Hur har det med saken att göra? Precis som att de skulle backa ur då. Och sedan säger hon som är Matchmaker att hon är chockad över accepterande män är mot tjocka kvinnor i New York. Man ba, ok. Nu orkar jag inte mer. Hejdå.

Vikt

Igår fick jag och min andra hälft tillträde till den nya lägenheten vi har köpt. Så i förrgår var vi hos banken för att skriva på de sista papprena om lånet vi skulle ta och för att få det här lånet med en bra ränta så var man tvungen att ha livförsäkring hos dem, så vi tecknade varsin sådan. När man skulle teckna en sån så behövde de veta vikt och längd på oss så bankmannen frågade min kille, inga konstigheter där. När han sedan skulle fråga mig så sa han “ja, så det här med vikten! Det brukar ju vara lite känsligt och så, haha, men vi behöver ju veta det.”
Och det störde mig så mycket, bara för att jag är kvinna så utgår de alltså från att jag därför skäms över min vikt.  Och han sa det helt oprovocerat dessutom, jag hade inte sagt något om att jag inte hade lust att svara? Han bara antog. Det är ju någonting vi lär oss redan när vi är små, alla kvinnor,  att våran vikt är någonting att skämmas för. Och det är ju ganska vanligt skämt, att vi är så känsliga när det kommer till våran vikt, men jag tycker fan inte att det okej och säga så. Jag blev så arg. Jag hade lust att ställa mig upp och ba “DET VET DU INGET OM!”. Men valde att inte följa den instinkten. Önskar nu i efterhand att jag hade sagt någonting iallafall.