Jag blir så inspirerad varje gång jag lyssnar på Postpatriarkatet (om ni missar det så är det en podd. Lyssna!). Den är så jävla bra.
De pratade om att få vara arg i det här avsnittet och herregud, vad jag är less på att inte få vara arg. För jag är en sjukt arg människa (det kan ju alla som känner mig intyga).
Som bara igårkväll, då satt jag och svor över sexistiska skämt i tv-serier. Imorse var jag förbannad över att Paolo Roberto, det aset, har ett matlagningsinslag i Nyhetsmorgon på TV4.
Mm. Jag är arg. Jämt. Arg på att bli förminskad, skrattad åt, klappad på huvudet.
Det är så jag inland önskar att en bara kunde ta av sig de feministiska ”glasögonen” och inte se allt. Bara inte lägga märke till det förtryck som drabbar så många. Bara vara och inte bry sig.

Meeeen, så är ju inte fallet. Det funkar inte så. Och jag märker mer och mer saker varje dag värda att vara arg över.
Och även om jag försöker att vara trevlig och mild så bemöts en ju ständigt av ”du är bara en arg feminist”, ”hon är bara bitter”. Ja, tacka fan för att jag är bitter liksom. Skulle inte tro något annat. Hur kan en vara annat än arg och bitter som kvinna i ett patriarkat?