Kroppspositiv

Jag är kroppspositivist. Så klart. Jag tycker inte det är rimligt att vara feminist utan att vara kroppspositivist också. För mig hänger de sakerna ihop lika självklart som, jag vet inte? Ketchup till pommes? Typ.

En sak jag tycker att en ofta stöter på är sk “peppande budskap” som “män gillar tjejer med kurvor”, “det ska finnas lite och ta i, det gillar killar”, “real men lika curves, only dogs go for bones”.
Vi är alltså “tillåtna” att inte vara normativt smala baserat på att det finns män som gillar vårat utseende, de godkänner oss.
Återigen värderas vi utifrån den manliga blicken, den patriarkala synen. Mitt värde ligger i hur attraktiv män finner mig.

Personligen ger jag blanka fan i om män tycker att jag är snygg eller inte. Som när okända män kommenterar mitt utseende, irl eller på Instagram till exempel. Varför tror de att jag vill veta vad de tycker? Varför tror de att jag behöver deras bekräftelse? Snacka om att ha höga tankar om sig själv. “Hmm. Den här för mig okända kvinnan går nog och undrar vad just jag tycker om hennes kropp, bäst att jag berättar det för henne!” Nej. Låt bli. Och är en inte normsmal så ska en inte bara vara glad åt komplimangen, en ska vara jävligt tacksam att någon tar sig tid och energi att utvärdera ens yttre.

Ett exempel på typisk “pepp” ang att män gillar “tjejer med kurvor” är Meghan Trainors “All About That Base” (älskar låten men i detta avseende är den faktiskt problematisk).

Yeah, it’s pretty clear, I ain’t no size two
But I can shake it, shake it, like I’m supposed to do
‘Cause I got that boom boom that all the boys chase
And all the right junk in all the right places

Yeah, my mama she told me “don’t worry about your size”
She says, “Boys like a little more booty to hold at night”

Som sagt. “…that all the boys chase”, för det är alltid målet. Att vara åtrådd av män.
Och “all the right junk in all the right places”. Om en inte är normativt smal så ska en åtminstone ha fett på snygga ställen, det är ju väldigt viktigt. Herregud, annat är ju otänkbart.

Middagstips!

Hola! Här kommer ett recept på en skitenkel och asgod vegansk rätt som jag häftade ihop till middag idag. Panerad blomkål med sötsursås, cashewnötter och ris. 
Panerad blomkål



Blomkål

Havremjölk 

Ströbröd/panko

Paprikapulver 

Vitlökspulver 

Spiskummin

Salt

Peppar
Blanda ströbrödet med kryddorna. Dela blomkålen i små bitar. Doppa i havremjölk och sedan i ströbrödsblandningen.

Ha i ugnen i 200 grader i ca 20 minuter. 

Sötsur sås



4 msk tomatpuré 

4 msk vitvinsvinäger 

2 msk agavesirap 

4 dl vatten

1 cm färsk riven ingefära

2 pressade vitlöksklyftor

1 msk soya

 

Blanda ihop alla ingredienser och låt koka upp, red sedan efter eget tycke.
Servera med ris, sesamfrön och cashewnötter. Detta är alltså det godaste samt lättaste en kan laga, det kan liksom inte gå fel. Amazing.

“Hatar Zara min son?!”

Denna   alltså.   VAD ÄR DETTA? Läs artikeln

.”Jag älskar män för att de förgyller min vardag med nya tankebanor, logik och den handlingskraft jag ibland saknar hos mina kära systrar”

Älskar hur människan tror att för att Zara säger att hon hatar män så tar hon det jättepersonligt.

“Jag kommer inte att acceptera en slentrianmässig kritik gentemot min tonårsson, eller gentemot hans kamrater, på basis av deras manlighet.”

Oh my lord. Om din son och hans vänner ej beter sig som de patriarkala asen som Zara syftar på så berör det ju inte honom. Och om han tar åt sig, så är det nog något som han bör ändra på.
Om alla bara slutade ta generaliseranden så jävla personligt. För så fort någon andas något om hur män generellt beter sig så kommer en hel flock kränkta människor. “Inte jag!”, “inte min son!”, “hatar du ALLA män? Hatar du din egen pappa?!”. NÄR HAR NÅGON SAGT ATT DE HATAR VARENDA MAN? Och so what om en hatar alla män? Låt en göra det då. Män som mördar och våldtar blir inte anklagade för kvinnohat, men passa er jävligt noga angående att generalisera mäns patriarkala beteende för då är en manshatare. Och som sagt, so what? Kvinnohat skördar offer varje jävla dag. Manshat får män att få sitt ego tillplattat lite. Men det är ju obviously ca det värsta som kan hända.

“Bara” en jämställd värld

I Merto läste jag en artikel om extremfeminism. Alltså suck. Jag blir så trött.


Jag är stolt feminist men kan verkligen inte identifiera mig med extremfeministerna. Jag tror “bara” på en jämställd värld. That’s it! Så låt inte ordet feminism förstöras på grund av uttalanden som dessa kvinnor gör”

A.k.a “jag kallar mig feminist för att jag tycker att det låter bra och jag vill ha lika lön för lika arbete, men om någon kommer och analyserar eller säger något elakt om män så håller jag inte med alls pga alldeles extremt”, tycker jag att en lätt kan läsa ut av denna texten. Till att börja med, vad är detta med att positionera sig mot andra feminister? På riktigt? Det är ju bara för att sälja in sig hos antifeminister som en gör så. Vad skulle det annars finnas för anledning? Och tbh, att sälja in mig hos antifeminister är ingenting som jag personligen är intresserad av. Kan de inte ta feminismen för vad den är, med fakta och statistik och liknande som vi “extremister” sysslar med, så är det inga som jag vill ha med i min feministiska kamp. Känns ju liksom lite drygt att behöva dalta för att folk ska bli feminister.

Och sedan, vad är grejen med att så fort en kommer med fakta bevisar ens tes så är en extremist? Är de på BRÅ, SCB och Polisen som tagit fram faktan också extremister då eller? Jag är jäkligt trött på att alltid få mina åsikter och faktan bortviftande med “höhö, hon är ju en såndär extrem feminazi” som att det skulle göra min fakta mindre trovärdig. Det är t ex män som står för 98% av sexuella övergrepp varesig jag är feminist eller inte. Men det verkar vara jävligt svårt att fatta.

“Jag är stolt feminist men kan verkligen inte heller identifiera mig med tankarna ovan. Jag tror ”bara” på en jämställd värld. That’s it! Så vem bestämmer egentligen vad som är feminism?”

“Vem bestämmer det?”. Inte för att vara den som är den, men jag tycker inte att en kanske tar feminismen riktigt på allvar om en väljer att inte se de strukturella problemen. Ja, du vill ha lika lön. Varför har vi lägre lön till att börja med? Du tycker att kvinnor ska kunna känna sig säkra på natten när de går hem. Men varför gör vi inte det? Vilka är det vi är rädda för? Det är främst män som vi är rädda för, pga de står för en stor majoritet av sexualbrott och våldsbrott. Det är inte hos oss problemet ligger, vi hittar inte på våran rädsla och det är inget som vi har “fått för oss”.
Dessa problem och rädslor finns inte här helt utan grunder. De finns för att folk vägrar se det strukturella bakom varje problem. Så om en tycker att kvinnor inte ska behöva vara rädda på natten så borde en ju logiskt sett anse att vi borde lära män att inte våldta. Men det är tydligen för extremt. Och det är fan helt jävla oförståeligt.

Män och mens

Jag lyssnar på Cissi Wallin och Natascha Blombergs podd “Penntricket”. Den är så bra, det är typ veckans höjdpunkt varje tisdag när det kommer ett nytt avsnitt! I senaste avsnittet gästas de dessutom av Clara Henry så de är nu mina typ tre favoritpersoner i senaste avsnittet som en kan lyssna på i ca en timme. Lövli.
De pratar mycket om tabun och stigmat kring mens och kommer in på vad en egentligen får lära sig om mens i skolan. Att det är ett obefruktat ägg och att det betyder att en inte är gravid. Och det är typ det. Jag minns att min lärare hade en binda och en tampong som hon visade med och sa att “dessa kan man använda när man har mens”. Men that’s it. Inget mer. Inget om hur en kan må, att en kan fås å överjävla ont att en bara ligger och gråter, inget om vad pms är och inget om sjukdomar som är mensrelaterade som till exempel endometrios.

Allt det får vi ta reda på själva. Och vem vågar prata om sådant när en är kanske tolv år? Jag pratade i princip inte med mina kompisar om mens förens jag började på gymnasiet. Det var alltså FYRA ÅR jag inte pratade om min mens med någon alls? Hör ni hur bizzart detta låter?

En annan sak är ju hur sjukt lite män generellt verkar veta om mens. När jag blev tillsammans med min pojkvän blev han på riktigt chockad över att jag hade ont. Chockad över MENSVÄRK. Och samma sak när jag behövde byta tampong typ varannan timme pga jävla Niagarafallen-mens. Han blev förvånad över att jag blödde så mycket.
Alla dessa saker som är vardag för många kvinnor och som går män helt obemärkt förbi. Just för att de är män detta ju inte direkt påverkar dem. Om män hade mens så lovar jag att vi hade haft speciella temaveckor i skolan eller till och med menskunskap som ett eget ämne. För då jävlar, då hade det vart av största vikt att alla visste hur mens, i detalj, fungerar!