Inkluderas männen i feminismen? Ja?

I dagens Metro (31/4) skrev Cissi Wallin en krönika , “Kom med in i värmen, män!”, om hur feministerna måste börja inkludera män i kampen mot patriarkatet.

Hon skriver om hur patriarkatet även drabbar de stackars männen som tvingas förtrycka sina känslor och inte får öppna upp sig. 
  

“Vi måste prata mer om hur män mår.”

“Hur många berättar om sina psykiska problem överhuvudtaget? Framförallt om man är man. Välkommen till ett samhälle där man inte får må dåligt.”

 “Män anser i högre utsträckning än kvinnor att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa.”

Jag håller absolut med om detta, de flesta män förstå inte att patriarkatet drabbar även dem, att även de har en mall att passa in i.
Men nu är det ju faktiskt så här, att jag personligen exkluderar ingen från feminismen, men jag kritiserar ibland de “som är feminister, men…”. Antingen är du feminist eller så är du det inte. 
En annan ska som jag har märkt att vissa män verkar göra är att de exempelvis talar om kvinnoförtryck och sedan förväntar sig sjukt mycket cred, typ som för att de är minnsan inga vanliga feminister, de är feminister OCH män! De har blivit omvända! Då blir de liksom lite extra speciella. Såna gillar jag inte. Dessutom gillar de inte att inte få den där extra uppmärksamheten som de vill ha, när man istället för att berömma för dennes oerhörda insats för feminismen istället reagerar som om “vilken kvinnlig feminist som helst” hade sagt det.
Så, Cissi, det är klart att männen är välkomna in i feminismen, alla är välkomna oavsett kön. Det är ju faktiskt den feministiska tanken som är det viktiga. Men män ska inte tro att de ska ha extra beröm för att de är feminister, de säger bara det som kvinnor har sagt under en lång tid. Enda skillnaden är att om en man säger det så lyssnar fler. 

När en våldtäkt blir ifrågasatt

I dagens Metro (18/3) kan man läsa en reaktion på Emma Blomdahls och Julia Österfeldts artikel om hur våldtäktsoffer kränks under förhören med frågor om sexliv och tidigare erfarenheter.  Reaktionen kommer från Bengt Ivarsson, ordföranden i Sveriges Advokatsamfund. Han tycker att det inte är något konstigt, han menar till och med att det är klart att frågor om personens sexliv måste ställas.

” I en rättsstat är det en nödvändighet att uppgifter som lämnas av förhörspersoner måste kunna ifrågasättas. “
Han skriver även “… våldtäktsutsatta under rättsprocessen utsätts för fruktansvärda kränkningar. Den beskrivningen är inte korrekt.”
Jo? Vad har ingående frågor om ens sexliv och vanor att göra med de skador man har fått från en våldtäkt? Ingenting!
Ivarsson skriver även att “ett sådant här mål innebär att man faktiskt måste berätta integritetskränkande och intima detaljer.”
Men det finns inga undantag, våldtäkt är alltid fel, finns INGA ursäkter och det spelar ingen som helst roll vad man har för tidigare erfarenheter.
Varför frågar man inte om våldtäktsmannens sexliv istället? OCH VARFÖR HAN HAR VALT ATT VÅLDTA? Det tycker jag skulle vara mer relevant. Eller?
 
En annan sak om våldtäkter som upprör mig något oerhört är hur ofta anklagelsen avfärdad med att “ni/vi är ju faktiskt ihop”, precis som att det gör saken mer okej. Vill man inte ha sex så vill man inte.  Skit samma om man är i ett förhållande eller inte, ett nej är lika mycket nej om man är tillsammans. Hur svårt kan det vara ? “Men vi har ju haft sex förut!” Det spelar ingen roll om ni så hade sex för en kvart sedan, man måste ALLTID respektera ett nej. 
De flesta våldtäkter sker faktiskt så här, inomhus och med någon som man har en nära relation med, och anmäls därför inte. För att man “ju faktiskt är ihop och har haft sex förut”, för att man är rädd eller för att man har skuldkänslor.
Varifrån uppstår då dessa skuldkänslor? 
“Vad hade du på dig?”
“Hur full var du?”
“Var du flörtig?”
“Är du säker på att du specifikt sa “nej”?”
#tjejerfortrycker när de blir ifrågasatta efter en våldtäkt

Semelwrap

semelwrapAlla har väl hört om semelwrapen? För er som inte gjort det kan jag ju berätta att den består av en tunn vetedegs-platta, typ som ett tortillabröd, som man sedan har haft mandelmassa och spritsat grädde på för att sedan vika ihop som en wrap. Upphovsmannen till denna fenomenala idé är Mattias Ljungberg från Tössebageriet som ligger på Karlavägen i Stockholm. Helt fantastiskt tycker jag att verkar! Men det finns även de som är av en annan åsikt än mig, exempelvis “Arne” som störde sig så mycket att han gjorde något så drastiskt som att skriva en arg insändare till Metro.

Semeldagen är i mitten av februari. den ska inte synas i affärer och butiker före den dagen, så är traditionen. PÅ ICA fanns semlor i hyllorna redan första veckan i januari, eftersom kunder efterfrågat den.

Människor utan uppfostran!

Semlorna ska bort från hyllorna med alla medel.

Och så läser jag i Metro om en semelwrap av “VM-konditorn” utan kunskap av svensk mattradition. Hoppas fle svenskar med hyfs reagerar.

Fantastiskt att man blir så upprörd att man måste skriva till Metro tycker jag :´D

Men, Arne, jag vill bara upplysa dig om att jag visst tror att VM-konditorn har en hel del kunskap osvensk mattradition, han råkar liksom, till att börja med, vara just svensk. Och så är har han vart med i svenska kocklandslaget och är som Arne själv skrev faktiskt världsmästare i konditori.

och seriöst, Arne, om du inte gillar wrapen, köp den inte då! Den kommer inte att ersätta din vanliga traditionella semla. Dessutom lästa jag att wrapen innehåller precis likamycket bröd, mandelmassa och grädde som vilken vanlig sela som helst så det är ju helt perfekt. Lika mycket av allt som i en vanlig men fördelat så att man får lite av allt i samma tugga. Jag undrar även hur upprörd Arne blev när han läste att det på ett cafe någonstans i Sverige går att köpa korv-med-bröd-formade semlor. Och nu tänkte jag skriva att “varför inte göra hamburger-semlor nästa gång” och tyckte att jag var jättefyndig ända tills jag kom på att det ju typ är sådana semlor som är de vanliga.

Men alltså, semelwrapen. Jag MÅSTE och prova den. Och så måste jag prova att göra min egna.