Barn och smalhets

Idag var jag och åt lunch hemma hos min mormor och morfar (spaghetti och köttfärssås, om det var någon som undrade), där var även min bror och min kusin. Jag skulle lägga upp pasta åt min kusin och frågade hur mycket hon ville ha. Hon svarade “inte mer än så där, för jag vill inte bli tjock” jag svarade att hon inte var tjock och att det ju faktiskt inte spelar någon roll om man är tjock eller smal, varpå hon sa: “jomen, jag ska på en maskerader om några dagar och ska var Ariana Grande, och hennes mage är mycket plattare än min!”Hon är alltså åtta år. Och tycker att hon måste ta en liten portion pasta så att hon kan se ut som Ariana Grande.

Hur sjukt är inte detta? Hur har det blivit såhär?
Detta, alla som inte tycker att det finns någon vikthets bland barn, är ett konkret bevis på hur fel det blir när man bara lyfter fram “smala” människor i media. Inget fel med att folk är smala, verkligen inte! Jag menar då inte att man inte ska låta smala personer bli modeller, jag menar bara att man kanske borde använda sig av kroppar i lite mer varierande storlekar.
Jag tycker även att man som förälder/ annan äldre person i ett barns närhet har ett ansvar att prata med barn om att man måste acceptera att alla ser olika ut samt att man inte ska prata om bantning eller liknande när barnet hör. Och slutligen bör man ju även prata mer om hur folks personligheter är än hur de ser ut. Inte för att det dåligt att vara varken tjock eller smal, i grund och botten är det ju helt neutrala och bara beskrivande ord men de har ju blivit så att de ändå är laddade, tjock är negativt och smal är positivt.
Sedan skulle jag även säga att man på typ hemkunskapen i skolan skulle släppa att allt måste vara så nyttigt och sockerfritt. Okej, självklart att man ska lära sig att flingor bestående till 95% av socker inte är en bra frukost och vad som är hälsosamt och typ tallriksmodellen och sånt men det är inte farligt att äta socker ibland! Herregud, jag fikar typ varje dag och jag skulle ändå anse att jag är hälsosam?

På tal om skolan så kom jag på en grej. När jag var mindre så var jag lite rund, och eftersom det fanns killar i min klass som påpekade detta dagligen så var jag väl medveten om det. Och en gång när jag var kanske 9-10 år och var på den där årliga undersökningen hos skolsystern där man väger och mäter sig, så sa skolsystern till mig när jag vägt mig att “ja… Du ligger ju över normalvikt. Du är ju inte ÖVERVIKTIG men du är ju ÖVER normalvikt.” Man ba jaha? Om jag nu inte är överviktig så är det väl ingen idé att ens nämna det? Speciellt inte för mig? Ba, jamen tack, nu blev ju min självkänsla SÅ MYCKET BÄTTRE. As. Och grejen är att när jag tittar på bilder på mig själv i den åldern jag var då så såg jag ut som vilket annat barn som helst. Jag var väl lite rund men det är ju inte ovanligt i den åldern?
Nu kommer någon som sitter och läser detta tänka att man ju faktiskt har blivit lite bättre på det här med modeller i olika storlekar med alla “älska dig själv-kampanjer”

  
Men kolla, Victorias Secrets modeller är ju galet smala allihop. Och även om Doves modeller ser mer hälsosama ut så skulle jag ändå vilja ha lite mer variation, för ja, de är kurvigare men deras kroppar passar fortfarande in i samhällets mall för vad som är snyggt.

Gör något åt det här. Sluta smal-hetsa. Fika om ni vill fika. Och sluta prata med barn om vikt!

Vikthets

Den här viktgränsen och smalnormen som man bombarderas med så fort man går ut, i verkligheten eller på internet… Det tar liksom aldrig slut..!


Och alla som lägger ut bilder på sin viktnedgång för att “inspirera”. Jag blir faktiskt inte ett dugg inspirerad av att se andra klara något som jag själv inte klarar. Och så ” kan jag så kan du!”, lite hurtfriskt sådär. Nej! Uppenbarligen inte. Uppenbarligen är jag inte lika duktig på att gå ner i vikt som du är, då hade jag väl gjort det? Det är ju inte som att jag sitter här och skulle vilja vara en eller två storlekar mindre och så kommer någon och bara “kan jag kan du! Börja bara träna!” Och man bara “nä?! På riktigt? Det har jag ju inte redan gjort!”


Såg iallafall en länk från Nyheter24 igår. 

Lee gick från 80 kilo till pokal i bikini fitness

Precis som att det är jättekonstigt att väga 80 kilo? Som att alla som väger det skulle vara jättemissnöjda? Som att 80 kilo är för mycket att väga? 
  Under texten är det en bild på henne, och alltså… Suck. Jag väger under 80 kilo men är typ samma storlek som henne om inte lite större. Så vad är det att göra en så stor grej av? 

Lee Sheldon från Floda gick upp 10 kilo efter 4 månader i Australien. När hon kom hem var hon missnöjd och obekväm i sin kropp. Med sin bror och personlige tränare Marcs hjälp tog hon tag i träningen och siktade på att tävla i bikini fitness.

 Om hon nu var missnöjd med sin kropp så var det väl jättebra att hon började träna och blev nöjd med den, men då var det väl ändå det som var det positiva och viktiga. Att hon blev nöjd alltså, här framstår det som att det viktigaste  var att hon hade gått ner sina 21,3 kg.
Sedan säger Lee Sheldon detta .

– Jag började på en hög vikt och jag förstår folk som inte kommer in i det. Viktnedgång kommer in på en natt. Man måste göra det till en livsstil. 

“Jag började på en hög vikt”? Räknas 80 kilo som en hög vikt? VA?! Sen när då? Vad är det här för skeva ideal? Måste man väga under 80? Eller vara smal? 

Eller vafan, måste man vara snygg överhuvudtaget? Vem är det som har bestämt det? Och “snygg ” kan vara vad som helst, det är vad du själv definierar det som. Ingen ska bestämma vad du själv ska tycka om och inte. Vill du träna? Gör det! Vill du inte? Skippa då!

Förstår helt ärligt inte varför man inte kan göra sådana här artiklar lite mer riktade mot självkänslan istället för utseende och vikt.