“Hatar Zara min son?!”

Denna   alltså.   VAD ÄR DETTA? Läs artikeln

.”Jag älskar män för att de förgyller min vardag med nya tankebanor, logik och den handlingskraft jag ibland saknar hos mina kära systrar”

Älskar hur människan tror att för att Zara säger att hon hatar män så tar hon det jättepersonligt.

“Jag kommer inte att acceptera en slentrianmässig kritik gentemot min tonårsson, eller gentemot hans kamrater, på basis av deras manlighet.”

Oh my lord. Om din son och hans vänner ej beter sig som de patriarkala asen som Zara syftar på så berör det ju inte honom. Och om han tar åt sig, så är det nog något som han bör ändra på.
Om alla bara slutade ta generaliseranden så jävla personligt. För så fort någon andas något om hur män generellt beter sig så kommer en hel flock kränkta människor. “Inte jag!”, “inte min son!”, “hatar du ALLA män? Hatar du din egen pappa?!”. NÄR HAR NÅGON SAGT ATT DE HATAR VARENDA MAN? Och so what om en hatar alla män? Låt en göra det då. Män som mördar och våldtar blir inte anklagade för kvinnohat, men passa er jävligt noga angående att generalisera mäns patriarkala beteende för då är en manshatare. Och som sagt, so what? Kvinnohat skördar offer varje jävla dag. Manshat får män att få sitt ego tillplattat lite. Men det är ju obviously ca det värsta som kan hända.

Behovet av att pleasea män

Det här med att människor tycker att feminismen måste pleasea män.
“Hur ska ni få män att förstå när ni bara pratar om hur dåliga de är?”.
Mm. Jag förstår att det är jättejobbigt för män att det finns någonting som inte pleasear dem. Men helt ärligt så är ju feminismen faktiskt inte för dem. Vi kan inte ta enda i världen som inte handlar om män och försöka få det till att handla om dem för att de ska vara intressant för dem att förstå och försöka engagera sig. Helt ärligt alltså. Då de flesta män ju faktiskt har en mamma, syster, flickvän, dotter, eller en annan kvinna som står dem nära, så borde det ligga i deras intresse att vilja förbättra deras villkor utan att det ska gynna dem själva. Det borde vara deras prio ett. Om det inte är det för ens det gynnar dem så kanske det är dags att inse att det är det som är problemet, men inte göra någonting som inte gynnar dem.
Och så undrar folk varför jag säger att jag hatar män och är så negativt inställd till dem. Kvinnor blir våldtagna och dödade dagligen för att de är just kvinnor. Exakt vad är det jag förväntas bra positiv angående? “Om du bara inte vara så negativ och hade lite mer positiv approach så skulle kanske feminismen attrahera fler män”.
Too bad då, att det är jag hatar mest i hela världen är att pleasea män, så det kommer inte hända. Om jag vill belysa att det är ett problem med all uppmärksamhet som män får, hur ska jag få fram det genom att lyfta män och prata positivt om dem?
Och hur kan folk inte förstå det här? Det är inte som att det är ett litet problem som går obemärkt förbi, det är ett stort jävla samhällsproblem.
Och en sak till som alla alltid ska påpeka: det här med att jag förväntas vara extremt specifik med vilka män jag menar när jag pratar om mäns beteende. “Vaddå alla män? Min pappa är jättesnäll! Och hatar du din pojkvän?” Standard. Blir så jävla trött.
När jag säger alla män som menar jag sättet som alla män förtrycker eller någon gång har förtryckt kvinnor på. Och ja, det har nog din pappa gjort, och det har nog min pojkvän gjort. Jag hatar inte dem som individer, jag hatar de specifika handlingarna som förtrycker. Och nej, förtryck betyder inte bara att man våldtar och det behöver inte vara att du vaknar upp och tänker “idag ska jag förtryckea kvinnor”, utan det är vardagliga små skitsaker som att upprätthålla snäva könsnormer, att inte säga ifrån när en hör sexistiska skämt och att på andra sätt gå patriarkatets ärenden.
Och till alla män därute som känner sig kränkta när det hör “alla män”: om det inte gäller dig behöver du ju inte ta åt dig. Tar du åt dig så är det antagligen för att du känner dig träffad och då kanske det är någonting som du behöver ändra på annars hade du inte blivit så kränkt. Och sedan: tar du åt dig fast du inte känner att det inte gäller dig så kan jag informera om det finns få saker jag bryr mig om så lite i livet som att jag har gjort någon snubbe lite ledsen. Du är inte förtryck, du blev lite sårad. Så det är bara att suck it up. Kom inte och gnäll. Inse att det är ett problem, skit i om det är dig jag menar eller inte och fokusera på att der är ett faktiskt problem. Om vi kollektivt skulle försöka motarbeta kvinnohat så skulle jag inte behöva tala om “alla män”.

Och bara genom att ens skriva den här texten så gör jag det igen: jag förklarar mig, jag förklarar enkla och uppenbara saker för att det finns de som vägrar förstå. Som inte VILL förstå. Så gör jag alltid och har alltid gjort.
Varje gång jag diskuterat feminism så slutar det med att jag sitter här och försöker förklara att feminismen faktiskt gynnar män också, men det är inte vad jag vill göra för det är skit sak samma om det gynnar män. För ALLT annat gör redan det. Det sista jag vill är att gynna de som inte ens tänker försöka varken lyssna eller förstå.
Och varför är det jag som måste förklara varför jag tycker att alla är lika mycket värda? Varför är det inte alla andra som förklara för mig varför de har en så vedervärdig, pinsam, äcklig, sexistisk syn på människor? Varför är det så?

Och vad är grejjen med att en blir så ifrågasatt när en säger att en hatar män? Män hatar kvinnor, men ingen ifrågasätter dem. Manshat gör mön lite kränkta och kvinnorhat dödar men ändå är det jag som måste försvara mig.

Äckligt


Blir så jävla less. Förutom min upplevelse på WKND hör för ett tag sedan så kommer här ett till exempel på hur det han gå till när tjejer befinner sig på nattklubb.

Igår var jag och tre kompisar på Södra Teatern. Vi stod och dansade och redan tidigt på kvällen så kommer det fram en snubbe till min kompis och försöker tafsa. Jag byter plats med henne och han blir märkbart störd av detta och går runt gruppen till henne igen. (Hade jag blivit avvisad så som han blev så hade jag skämts ihjäl och gått därifrån. Men det är väl för att jag är kvinna. Vi ska inte vara för på, helst av allt ska vi bara vara helt passiva.)
I vilket fall så byter då en av de andra kompisarna plats med henne. Han går iväg en bit och ställer sig och stirrar. Vi stirrar argt tillbaka.
Han kommer fram. Igen. Jag berättar för honom att hon inte är intresserad och att vi vill att han slutar och går. Han ba “meh, jag vill ju bara säga hej!” Varpå jag säger att jag inte bryr mig om vad han vill pga min vän är ej det minsta intresserad. “Det vet inte du! Jag vill fråga vad hon heter!” JO JAG VET, FÖR HON SA DET TILL MIG, skriker jag tillbaka. Mina två andra vänner säger också till honom på liknande sätt och vi försöker PUTTA undan människan men HAN STANNAR OCH FORTSÄTTER.
Hans kompis kommer fram och säger något till honom och vi förklarar situationen och ber honom få bort sin vän.

Då går han bort en bit och ställer sig och stirrar, precis som efter varje tillsägelse av oss. Och sen kommer han. Igen.
Och såhär håller det på. Han var framme kanske tio gånger under typ 45 minuter.

Vi säger till honom att det här är sexuella trakasserier och att vi kommer att hämta en vakt. Och jag, pedagogisk som jag är, går extremt nära och säger att “Du ÄCKLAR oss. Gå. Härifrån. Vad är det du inte fattar? Ditt beteende är ÄCKLIGT.”
Och han FUCKING GER SIG INTE.

Så vi hämtade en vakt tillslut. Han tog med sig snubben och sedan såg vi inte honom mer.

Män som slåss

Vad är det män med och att hävda sig?
Jag menar, herregud. Varför?
När jag var ute med mina kompisar i helgen så började ett par män slåss (oj, så ovanligt!). Jag och en av mina vänner gick då emellan. Inte för att jag är rädd att de som slogs skulle göra sig illa, är du så dum i huvudet att du börjar ett slagsmål pga att någon puttades lite på ett astrångt dansgolv kan du gott ta det. Men för att det förstör så jävla mycket för alla andra på dansgolvet.
Jag menar, tänk om jag hade börjat slåss med en annan kvinna på dansgolvet. Folk hade ju bara tyckt att jag vore galen*. Eller om jag kanske till och med hade slagit till en man.
Inte för att folk tycker att det är okej att två män slåss med varandra, men det tycker ändå att det är mer förståeligt att män slåss än att en kvinna är inblandad**.

Men sen är ju grejen också att jag aldrig hade börjat slåss. Inte på dansgolvet och inte någonsin. För “flickor slåss ju faktiskt inte, flickor kan prata om sina känslor”, är ju något vi har fått höra sedan urminnes tider. Detta medan mäns beteende allt som oftast försvaras med “boys will be boys”-retoriken.
*Favoritbeskrivningen av en kvinna som inte passar in i mallen för mäns bild av hur en kvinna ska vara.
**Om det däremot är en man som slår en kvinna är det inget konstigt alls. Jag säger inte att det är accepterat men det är ingenting som folk reagerar över nämnvärt.

Källkritik


När en diskuterar med människor på nätet så kräver det personerna ofta källor på allt jag säger, det är som att skriva en skoluppsats. Vad jag än säger, så är de förnekande. “Har du en källa på det eller?!” Undrar de kränkt. Jajjamen, svarar jag! Och slänger fram direkta citat från de säkraste källorna du kan hitta. Jag har till exempel använt SACO angående löner, BRÅ för brottsstatistik och mänskliga rättigheters hemsida för ett citat om yttrandefrihet.
Oftast blir då bemött med “du ljuger!”, “du hittar bara på!” eller liknande. Missade de lektionerna om källkritik i skolan kanske? Säkra källor, vad är det liksom?
Och de är så roliga, jag brukar bemöta anklagelserna om att hitta på med att säga att de ju kan gå in och läsa själva och så skickar jag med en direktlänk. Oftast får jag till svar att “jag har vart inne där och läst, men det står inget om det. Så du hittar på!”. Jag skickar då en screenshot på det exakta stället där det står om det jag skrivit på hemsidan. Men jag “ljuger” visst fortfarande.
Det är ändå ganska fascinerade hur människor kan vara så faktaresistenta och lida av total brist på analytisk förmåga.
Själva har de inga källor alls till sina påståenden. Bifogar här en liten bild på hur det kan se ut när jag diskuterar med människor på nätet.


Ingen bryr sig om samtycke

I lördags var jag ute med några kompisar. Vi var på Weekend, där vi aldrig vart förut. Och det var bra, två dansgolv varav ett utomhus, och med bra musik. Men en sak ska alltid förstöra dessa kvällar. Varje. Jävla. Gång. Alltid. Jag försöker att inte bry mig, men jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska göra.

Vi står och dansar, vi fyra, när det kommer en massa män och ställer sig runt oss och liksom tränger ihop oss. Jag personligen har lite issues med det då jag känner mig ganska hotad av okända män. Men vi fortsätter dansa, och då kommer det fram en kille och lägger armen om mig. Hårt. En kompis till mig tar då tag i honom från andra hållet och jag tar tag i ytterligare en vän, och tänker att “han måste väl fatta vinken”. Nej. Jag kommer ifrån mina vänner och den här snubben vänder mig mot honom och håller i mig och trycker sig mot mig.
Jag tänker alltid i efterhand att jag skulle slagit till honom och tänker alltid innan jag går ut att jag måste lära mig att sätta ner foten till dessa äckel. Men när jag står där så blir jag alltid bara så paff över hur de beter sig. Så chockad och äcklad över hur lite respekt en kan ha för en annan människa. Och ärligt så blir jag lite rädd också, för att jag inte vet vad han tänker eller kommer agera.
I vilket fall. Jag står där och vi “dansar”. Jag tittar bort och ner i golvet och försöker vara så ointresserad jag kan. Men vad bryr han sig.

Det enklaste är att säga “jag har en pojkvän”. För det är så många män tänker, att det är enda anledningen för dem att låta mig vara: att jag är någon annans “ägodel”. Ja. Ägodel. Det är precis så de ser det. Men jag undviker ofta att säga just att jag är i ett förhållande, jag vill liksom att de ska förstå ändå. Jag vill inte behöva säga att jag “tillhör” någon annan, det är att objektifiera sig själv. Att göra mig själv till en tillhörighet, något jag själv inte bestämmer över. Så blir det.

Jag försöker trycka bort honom men det går inte. Han tycker istället att det mest logiska nu är att ta tag i mitt ansiktet och försöka kyssa mig. Min vän ser detta och tränger sig fram till honom och säger att “hon är inte intresserad, hon har en pojkvän”, varpå han kollar på mig och jag nickar. Hon drar med mig därifrån.
Efter ett tag kommer han igen (!). Samma sak. Han håller fast mig hårt, och ja, jag menar skithårt. Sätter liksom händerna på hand bröstkorg och försöker putta undan honom, MEN HAN GER SIG JU INTE. Jag ser människan i ögonen och skakar på huvudet. När han fortfarande inte fattar, utan försöker kyssa mig igen så säger jag, långsamt och tydligt som att jag talar till ett barn: Jag vill inte. Och människan bara ser mig i ögonen och fortsätter hålla i. Och jag kände i hela kroppen att det verkligen inte fanns något han brydde sig mindre om än om jag ville eller inte.
Som tur var, så råkade någon dansa in i honom ganska ordentligt så han tappade greppet. Så jag gick. Och höll mig på avstånd resten av kvällen.

Det äcklar mig så mycket . Hur en kan ta sig friheten att ta på en annan människas kropp på det sättet. Och vara fullt medveten om att jag inte vill.
Och jag skäms, jag skäms för att jag lät honom och inte slog till honom i ansiktet eller vadfan som helst. Men det är svårt att tänka så i stunden.

Det brukar ju låta “men hon sa ju inte “nej””, när det talas om övergrepp och trakasserier. Men här är bara ytterligare ett bevis på att ingen bryr sig det minsta om samtycke från den utsattas sida. Jag sa “jag vill inte”. Han hörde. Och han kunde inte bry sig mindre.

Män jag inte kan med


Pga inget att göra har jag nu knåpat ihop en topp-8-lista över just “män jag inte kan med”!

Här kommer den:

 

8.Män på Flashback

7.Alla killar i Paradise Hotell, Ex On The
Beach och liknande serier

6.Alexander Shulman

5.Paolo Roberto

4.Bingo Rimér

3.Joakim Lamotte

2.Jimmy Åkesson

1.Och sist men inte minst… *trumvirvel*… alla som använder uttrycket “inte alla män!”