Äckligt


Blir så jävla less. Förutom min upplevelse på WKND hör för ett tag sedan så kommer här ett till exempel på hur det han gå till när tjejer befinner sig på nattklubb.

Igår var jag och tre kompisar på Södra Teatern. Vi stod och dansade och redan tidigt på kvällen så kommer det fram en snubbe till min kompis och försöker tafsa. Jag byter plats med henne och han blir märkbart störd av detta och går runt gruppen till henne igen. (Hade jag blivit avvisad så som han blev så hade jag skämts ihjäl och gått därifrån. Men det är väl för att jag är kvinna. Vi ska inte vara för på, helst av allt ska vi bara vara helt passiva.)
I vilket fall så byter då en av de andra kompisarna plats med henne. Han går iväg en bit och ställer sig och stirrar. Vi stirrar argt tillbaka.
Han kommer fram. Igen. Jag berättar för honom att hon inte är intresserad och att vi vill att han slutar och går. Han ba “meh, jag vill ju bara säga hej!” Varpå jag säger att jag inte bryr mig om vad han vill pga min vän är ej det minsta intresserad. “Det vet inte du! Jag vill fråga vad hon heter!” JO JAG VET, FÖR HON SA DET TILL MIG, skriker jag tillbaka. Mina två andra vänner säger också till honom på liknande sätt och vi försöker PUTTA undan människan men HAN STANNAR OCH FORTSÄTTER.
Hans kompis kommer fram och säger något till honom och vi förklarar situationen och ber honom få bort sin vän.

Då går han bort en bit och ställer sig och stirrar, precis som efter varje tillsägelse av oss. Och sen kommer han. Igen.
Och såhär håller det på. Han var framme kanske tio gånger under typ 45 minuter.

Vi säger till honom att det här är sexuella trakasserier och att vi kommer att hämta en vakt. Och jag, pedagogisk som jag är, går extremt nära och säger att “Du ÄCKLAR oss. Gå. Härifrån. Vad är det du inte fattar? Ditt beteende är ÄCKLIGT.”
Och han FUCKING GER SIG INTE.

Så vi hämtade en vakt tillslut. Han tog med sig snubben och sedan såg vi inte honom mer.

Män som slåss

Vad är det män med och att hävda sig?
Jag menar, herregud. Varför?
När jag var ute med mina kompisar i helgen så började ett par män slåss (oj, så ovanligt!). Jag och en av mina vänner gick då emellan. Inte för att jag är rädd att de som slogs skulle göra sig illa, är du så dum i huvudet att du börjar ett slagsmål pga att någon puttades lite på ett astrångt dansgolv kan du gott ta det. Men för att det förstör så jävla mycket för alla andra på dansgolvet.
Jag menar, tänk om jag hade börjat slåss med en annan kvinna på dansgolvet. Folk hade ju bara tyckt att jag vore galen*. Eller om jag kanske till och med hade slagit till en man.
Inte för att folk tycker att det är okej att två män slåss med varandra, men det tycker ändå att det är mer förståeligt att män slåss än att en kvinna är inblandad**.

Men sen är ju grejen också att jag aldrig hade börjat slåss. Inte på dansgolvet och inte någonsin. För “flickor slåss ju faktiskt inte, flickor kan prata om sina känslor”, är ju något vi har fått höra sedan urminnes tider. Detta medan mäns beteende allt som oftast försvaras med “boys will be boys”-retoriken.
*Favoritbeskrivningen av en kvinna som inte passar in i mallen för mäns bild av hur en kvinna ska vara.
**Om det däremot är en man som slår en kvinna är det inget konstigt alls. Jag säger inte att det är accepterat men det är ingenting som folk reagerar över nämnvärt.

Pappafeminismen

Pappafeminismen. Detta intressanta fenomen har väl pågått sedan 2000-tidigt?
Pappafeminism är alltså när män får kvinnligt kodade barn och då plötsligt får upp ögonen för detta stora samhällsproblem: patriarkatet.
Helt plötsligt börjar de se orättvisor som de tidigare avfärdat som ingenting och ibland tagit del av själva.
Missförstå mig inte, det är jättebra att de bryr sig och engagerar sig. Men hur kommer det sig att det inte såg det här problemet tidigare? När det drabbade deras systrar, mammor, vänner och flickvänner/fruar? Det är ett mysterium för mig.
Det blir plötsligt helt otänkbart att någon skulle få behandla deras döttrar på ett så orättvist sätt fast det troligtvis är så de själva har behandlat någon annans dotter tidigare. De vill inte att deras barn ska behöva uppleva vad de själva har utsatt andra kvinnor för. Dubbelmoral? Det skulle jag säga.

Jag säger inte att dessa pappafeminister inte ska få ha åsikter eller vara delaktiga, för man kan inte riktigt utesluta någon pga VARFÖR de är feminist. Dock så ska de inte vänta sig en massa beröm för sina handlingar, för att de är “duktiga” som har insett vad som är rätt och fel.
Men jag vill gärna veta vad de tycker om sina egna beteenden tidigare, innan barnen? Tycker de att de gjorde fel som tafsade på kvinnor på krogen och ångrar sig och skäms nu eller var det “bara sånt man gjorde”, som “ju inte var så farligt”?
Nu kanske ni tänker att jag inte kan förstå att det är så att ingen kärlek är som den man har till sina barn och att man kanske blir mer insatt då. Men det är inte det jag menar. Jag undrar inte varför de blev feminister nu, jag undrar varför de inte blev det tidigare.

Inkluderas männen i feminismen? Ja?

I dagens Metro (31/4) skrev Cissi Wallin en krönika , “Kom med in i värmen, män!”, om hur feministerna måste börja inkludera män i kampen mot patriarkatet.

Hon skriver om hur patriarkatet även drabbar de stackars männen som tvingas förtrycka sina känslor och inte får öppna upp sig. 
  

“Vi måste prata mer om hur män mår.”

“Hur många berättar om sina psykiska problem överhuvudtaget? Framförallt om man är man. Välkommen till ett samhälle där man inte får må dåligt.”

 “Män anser i högre utsträckning än kvinnor att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa.”

Jag håller absolut med om detta, de flesta män förstå inte att patriarkatet drabbar även dem, att även de har en mall att passa in i.
Men nu är det ju faktiskt så här, att jag personligen exkluderar ingen från feminismen, men jag kritiserar ibland de “som är feminister, men…”. Antingen är du feminist eller så är du det inte. 
En annan ska som jag har märkt att vissa män verkar göra är att de exempelvis talar om kvinnoförtryck och sedan förväntar sig sjukt mycket cred, typ som för att de är minnsan inga vanliga feminister, de är feminister OCH män! De har blivit omvända! Då blir de liksom lite extra speciella. Såna gillar jag inte. Dessutom gillar de inte att inte få den där extra uppmärksamheten som de vill ha, när man istället för att berömma för dennes oerhörda insats för feminismen istället reagerar som om “vilken kvinnlig feminist som helst” hade sagt det.
Så, Cissi, det är klart att männen är välkomna in i feminismen, alla är välkomna oavsett kön. Det är ju faktiskt den feministiska tanken som är det viktiga. Men män ska inte tro att de ska ha extra beröm för att de är feminister, de säger bara det som kvinnor har sagt under en lång tid. Enda skillnaden är att om en man säger det så lyssnar fler.