Det här inlägget tänkte jag ägna åt att berätta om hur det kommer sig att jag är feminist.
Det började nog med att jag under hela min tid i grundskolan blev trakasserad, av mestadels killar. Lärarna tillät med motivationen ”ni vet hur pojkar är” eller ”han tycker bara om dig”. Eftersom jag inte var helt dum i huvudet så fattade jag ganska snabbt att, nej de tyckte inte om mig, dom var bara korkade och elaka och betedde sig som de gjorde för att det tilläts.
Stunden då jag verkligen började identifiera mig som feminist måste ha varit andra året på gymnasiet. Tidigare hade jag fått bilden av att alla feminister var väldigt radikala och tyckte att kvinnor skulle ha världsherravälde och att alla män kunde gå och dö, och det ville jag ju inte identifiera mig med. När jag började andra året på gymnasiet började vi läsa samhällskunskap och fick då en ny lärare som är en av de bästa lärarna jag har haft. Han pratade mycket om vad feminism är och hur det egentligen betyder att man anser att alla människor har samma värde han pratade även mycket om och gav exempel på olika situationer där man kan märka att kvinnor inte har samma rättigheter som män.
Det gjorde att jag fick upp ögonen för det här och jag började googla lite på det och läsa lite olika feministbloggar och följa olika feministiska konton på Instagram och jag insåg ganska snabbt att det här var ju faktiskt väldigt vettigt och att jag kunde identifiera mig väldigt mycket med feminismen.
Hela mitt tidigare liv har jag har jag varit en sån som gärna vill försvara dem som inte har samma rättigheter eller som blir utsatta för orättvisor men jag har ändå alltid haft lite svårt att ta ordentliga diskussioner för att jag har varit så rädd att folk ska tycka illa om mig, jag har brytt mig alldeles för mycket om vad andra människor har för åsikter om mig. Jag skulle tro att det bror på att alla tilläts ha dryga åsikter om allt jag gjorde under hela min grundskoletid och de tilläts även uttrycka sina dumma åsikter till mig utan att någon gjorde nånting eftersom ”vi vet ju hur killar är”. Men efter att jag upptäckte feminismen och började verkligen förstå att det finns flera människor som tycker att alla människors åsikter är lika mycket värda och att jag har lika mycket rätt att finnas och tycka och göra saker som de här killarna som har trakasserat mig alla år så började jag våga ta fler riktiga diskussioner. Jag slutade ge mig mig för att folk tyckte annorlunda mot mig och jag slutade bry mig om ifall folk tyckte att jag hade för mycket åsikter om saker. För jag vet att jag har mycket åsikter och jag vet att många av mina åsikter är bra och värda att ta en diskussion för. Numera har det blivit så att personer ur min vänkrets och familj bara suckar när ämnet tas upp av någon för de vet att jag inte kommer ge mig utan världens största diskussion. Och I don’t blame them, för jag vet att det är så jag är. Jdg diskuterar med människor på nätet och väldigt mycket med folk på fester som jag anser behöver läxas upp lite grann och jag bli kallad både det ena och det andra, feministfitta och feminazi och alla andra vackra smeknamn som kvinnohatare och antifeminister har på oss. Men jag gör det ändå för att om jag har 50 onödiga diskussioner med människor men lyckas få en person att ha en mer sund syn på kvinnor så är det värt det.