Ingen bryr sig om samtycke

I lördags var jag ute med några kompisar. Vi var på Weekend, där vi aldrig vart förut. Och det var bra, två dansgolv varav ett utomhus, och med bra musik. Men en sak ska alltid förstöra dessa kvällar. Varje. Jävla. Gång. Alltid. Jag försöker att inte bry mig, men jag blir så arg att jag inte vet vad jag ska göra.

Vi står och dansar, vi fyra, när det kommer en massa män och ställer sig runt oss och liksom tränger ihop oss. Jag personligen har lite issues med det då jag känner mig ganska hotad av okända män. Men vi fortsätter dansa, och då kommer det fram en kille och lägger armen om mig. Hårt. En kompis till mig tar då tag i honom från andra hållet och jag tar tag i ytterligare en vän, och tänker att “han måste väl fatta vinken”. Nej. Jag kommer ifrån mina vänner och den här snubben vänder mig mot honom och håller i mig och trycker sig mot mig.
Jag tänker alltid i efterhand att jag skulle slagit till honom och tänker alltid innan jag går ut att jag måste lära mig att sätta ner foten till dessa äckel. Men när jag står där så blir jag alltid bara så paff över hur de beter sig. Så chockad och äcklad över hur lite respekt en kan ha för en annan människa. Och ärligt så blir jag lite rädd också, för att jag inte vet vad han tänker eller kommer agera.
I vilket fall. Jag står där och vi “dansar”. Jag tittar bort och ner i golvet och försöker vara så ointresserad jag kan. Men vad bryr han sig.

Det enklaste är att säga “jag har en pojkvän”. För det är så många män tänker, att det är enda anledningen för dem att låta mig vara: att jag är någon annans “ägodel”. Ja. Ägodel. Det är precis så de ser det. Men jag undviker ofta att säga just att jag är i ett förhållande, jag vill liksom att de ska förstå ändå. Jag vill inte behöva säga att jag “tillhör” någon annan, det är att objektifiera sig själv. Att göra mig själv till en tillhörighet, något jag själv inte bestämmer över. Så blir det.

Jag försöker trycka bort honom men det går inte. Han tycker istället att det mest logiska nu är att ta tag i mitt ansiktet och försöka kyssa mig. Min vän ser detta och tränger sig fram till honom och säger att “hon är inte intresserad, hon har en pojkvän”, varpå han kollar på mig och jag nickar. Hon drar med mig därifrån.
Efter ett tag kommer han igen (!). Samma sak. Han håller fast mig hårt, och ja, jag menar skithårt. Sätter liksom händerna på hand bröstkorg och försöker putta undan honom, MEN HAN GER SIG JU INTE. Jag ser människan i ögonen och skakar på huvudet. När han fortfarande inte fattar, utan försöker kyssa mig igen så säger jag, långsamt och tydligt som att jag talar till ett barn: Jag vill inte. Och människan bara ser mig i ögonen och fortsätter hålla i. Och jag kände i hela kroppen att det verkligen inte fanns något han brydde sig mindre om än om jag ville eller inte.
Som tur var, så råkade någon dansa in i honom ganska ordentligt så han tappade greppet. Så jag gick. Och höll mig på avstånd resten av kvällen.

Det äcklar mig så mycket . Hur en kan ta sig friheten att ta på en annan människas kropp på det sättet. Och vara fullt medveten om att jag inte vill.
Och jag skäms, jag skäms för att jag lät honom och inte slog till honom i ansiktet eller vadfan som helst. Men det är svårt att tänka så i stunden.

Det brukar ju låta “men hon sa ju inte “nej””, när det talas om övergrepp och trakasserier. Men här är bara ytterligare ett bevis på att ingen bryr sig det minsta om samtycke från den utsattas sida. Jag sa “jag vill inte”. Han hörde. Och han kunde inte bry sig mindre.

Kommentera

Din emailadress kommer inte att visas. Obligatoriska fält är märkta *