Inkluderas männen i feminismen? Ja?

I dagens Metro (31/4) skrev Cissi Wallin en krönika , “Kom med in i värmen, män!”, om hur feministerna måste börja inkludera män i kampen mot patriarkatet.

Hon skriver om hur patriarkatet även drabbar de stackars männen som tvingas förtrycka sina känslor och inte får öppna upp sig. 
  

“Vi måste prata mer om hur män mår.”

“Hur många berättar om sina psykiska problem överhuvudtaget? Framförallt om man är man. Välkommen till ett samhälle där man inte får må dåligt.”

 “Män anser i högre utsträckning än kvinnor att det är skamligt att prata om psykisk ohälsa.”

Jag håller absolut med om detta, de flesta män förstå inte att patriarkatet drabbar även dem, att även de har en mall att passa in i.
Men nu är det ju faktiskt så här, att jag personligen exkluderar ingen från feminismen, men jag kritiserar ibland de “som är feminister, men…”. Antingen är du feminist eller så är du det inte. 
En annan ska som jag har märkt att vissa män verkar göra är att de exempelvis talar om kvinnoförtryck och sedan förväntar sig sjukt mycket cred, typ som för att de är minnsan inga vanliga feminister, de är feminister OCH män! De har blivit omvända! Då blir de liksom lite extra speciella. Såna gillar jag inte. Dessutom gillar de inte att inte få den där extra uppmärksamheten som de vill ha, när man istället för att berömma för dennes oerhörda insats för feminismen istället reagerar som om “vilken kvinnlig feminist som helst” hade sagt det.
Så, Cissi, det är klart att männen är välkomna in i feminismen, alla är välkomna oavsett kön. Det är ju faktiskt den feministiska tanken som är det viktiga. Men män ska inte tro att de ska ha extra beröm för att de är feminister, de säger bara det som kvinnor har sagt under en lång tid. Enda skillnaden är att om en man säger det så lyssnar fler. 

Kommentera

Din emailadress kommer inte att visas. Obligatoriska fält är märkta *